Ibland har jag tråkigt

av Sara D Källström

Jag har lite tråkigt ibland och dessutom så saknar jag att få gå in till mina svärföräldrar och äta middag. Att få sitta i soffan hemma hos mamma och pappa och småprata lite, det saknar jag också.

Det är ungefär på den nivån som pandemin påverkar mitt dagliga liv. Jag har mitt jobb kvar. Vi är friska. Vi har mat på bordet. Kläder på kroppen har vi också och all teknik av i dag gör att jag kan ha kontakt med mina långväga vänner närhelst jag vill.

När jag kommer på mig själv med att gå omkring med surmulen min och förbanna farsoten som sätter mitt liv, och stora delar av världen, på paus så skäms jag. Jag är otroligt lyckligt lottad. Inte har jag något att klaga på. Nej, jag har banne mig ingen rätt att klaga.

Sedan tolv år tillbaka bor jag i Borlänge men varje gång jag kommer hem – ja det är fortfarande Bjursås som är mitt hem i själ och hjärta – så slås jag av insikten av just hur lyckligt lottad jag är. Hemma hos mamma och pappa, på deras gårdsplan, kan vi samlas mina systrar och jag. Där kan vi umgås, visserligen på avstånd, men vi kan i alla fall ses. Vi får inte kramas men vi får höra varandras röst och vi får se in i varandras ögon. Vi kan läsa av varandras kroppsspråk. Vi kan dricka en kopp kaffe i vårsolens lä och vi kan se hur våra barn leker tillsammans ute i den friska luften.

På samma sätt som vi firade förra årets påsk ute så firade vi även årets gula högtid i den friska luften. Även i år, precis som förra året, intogs påskmiddagen i pappas garage med en pågående timmerstomme som bord och bänk, och med behörigt avstånd mellan enheterna som bildats när vi fyra systrar nu har skaffat egna familjer. Strunt samma att middagen intogs i all hast och att händerna blev lite kalla i den kyliga vårluften. Vi fick träffa varandra. Barnen fick klä ut sig till påskgummor och påskgubbar och deras påskägg blev fyllda med sötsaker även i år.

Julen, den var grön. Inte en snöflinga så långt ögat nådde. Men solen sken och det var kärlek i den kalla luften. Både vuxna och barn gick omkring i ”Baggbokostym” (läs: skoteroverall) och mössorna var nerdragna långt över öronen. Vi åt hamburgare med bröd till lunch. När tomtemor och tomtefar kom på besök, och slog sig ner på varsin stol mitt på gårdsplanen, så samlades de förväntansfulla barnen i en stor ring. Äntligen kom tomten!

När min syster stoppade om sin son samma kväll så berättade han att han tyckte att det hade varit den bästa julaftonen någonsin. Jag håller med honom. Det fanns ingen tv som pockade på uppmärksamhet, ingen av oss stod vid spisen – eller i vårt fall grillen – längre än det tog att grilla en hamburgare och ingen av oss var för slö för att orka resa sig upp ur den bekväma soffan och delta i den skrattframkallande leken pepparkakskull. Alla var liksom med – närvarande – på ett sätt jag inte har upplevt tidigare.

Jag är otroligt lyckligt lottad. Verkligen. För många har den här pandemin inneburit sorg, förlust och ett enormt lidande. Jag känner för de drabbade och jag hoppas att jag har gjort tillräckligt för att ta mitt samhälleliga ansvar i mina försök att hålla avstånd. För mig har året med pandemin inte varit bedrövligt. Inte alls. Bara lite tråkigt då och då. Men som den gamla klyschan hävdar: Det är bra att ha lite tråkigt ibland!